Har varit några sådana nu. Har förvisso svårt att ta mig för saker och nog får jag väl erkänna att jag inte gör mycket bortsett från träningen. Men det är dock det! Tror det är bra för mig, trots att många hävdar att det "går till överdrift"

Livet är iaf bra mycket mer uthärdligt än det brukar vara. Liten går till skolan som hon ska och verkar må ganska bra hon med. Det är så underbart skönt att vi kan mötas igen.

Och så en sång jag skrev:

Det handlar inte om dig eller mig

 Utan om vad vi blir när vi är tillsammans

När Du och Jag blir Vi

Det handlar inte om främmande känslor

Det handlar om dolda rädslor

Paranoia och fobi

Det kan få mig att säga ord

som jag vet skär sönder som rakblad

Men när jag sårar dig som mest

så är det mig själv jag inte förstår

Om vi bara kan läka såren innan vi förblöder

Så är det en bit styrka vi sår.

Det handlar inte om att visa sin styrka

Utan om att visa sin svaghet

Vågar du blotta din hals?

Det är en fråga om modet i tilltro

Och om modet att älska

Det största modet av allt

Det kan få mig att stöta bort dig

och rusa emot dörren

Men när jag springer som fortast

Är det jag älskar dig som mest

Om vi bara kan ge varandra

en del av våran rädsla

Så är det en bit Framtid vi sår

Så var dagen över o kvällen rullar in. Har spenderat det mesta av dagen på akuten med H efter hennes välmenta försök att visa barnen hur man åker skridskor ;)

4,5 timmar senare åkte vi därifrån med en skena och en arm som "förmodligen" inte hade någon fraktur. Jippeeee för läkarvetenskapen. Särskilt när det går fort....

Så intressant har alltså mitt liv varit denna första dag på Bloggen. Tänkte försöka fylla i lite gamla handskrivna dagrapporteringar i det snaraste. Varför bara fylla i framåt när man kan göra det bakåt här oxå?

...som dök upp när jag gick igenom mina gamla texter jag skrivit:

Är du…?

Är du alldeles ensam därute lilla Flicka?

Har dina Gudar slutat leda dig och vänt dig ryggen?

Och har mänsklig tid upphört och stannat

Eller Endast tappat all betydelse?

Har du mist din syn Lilla Flicka?

Eller är det ljuset som blivit kallt och slocknat?

Och har din röst slutit sig inom dig

Eller är det Orden du inte längre kan förstå?

Skall du fortsätta vandra

(Din kropp)

Eller ska du slå i blindo Mot den fiende du inte kan se?

Skall du kalla honom Ångest

Eller är han Brist på Livslust?

Lilla Flicka…

                   ….vänta och se…

//Egen

 *Överfört från gammal blog - inlagt här 13/10 2008*

Dax att städa upp alla krossade bitar. Ingen bra idé att klampa runt och skära sönder trampdynorna. Det blir man bara ömfotad av...
Men...
Så står man där med skyffeln i handen och vet inte riktigt vart man ska börja. De vassaste biterna har lixom grävt sig in i hornhinnan och går inte riktigt att urskilja längre. De har man städat bort alldeles för många gånger. Men nog faller de lätt tillbaka i spåren de gröpt ur? Man märker inte ens att de blåser tillbaka in igen. Innan man trampar på dem =S
De nya är lättare att se för där är ännu blodet färskt och lysrött.
Bort med alla vassa kanter. Klä golven med heltäckningsmattor och låtsas att man är förkyld när ingrott damm o kvalster täpper till näsan. Lulla runt på mjuka mattor. Gör det man ska. Passa in i mallen.

Jiipiiiiii!

Nä... Det spårade ur va...?

...och så är det dax att fylla år strax igen *suck*
Jag har lite svårt att fatta grejen faktiskt. Att fira att man har gjort något bra eller övervunnit något hinder - DET kan jag tycka är något vettigt att göra. Och till de sakerna tycker jag inte "fylla år" ingår. För det är ju knappast något man jobbat för. Man blir ett år äldre helt enkelt för att tiden tickat på...
Hmm... Förresten. Tror kanske att jag måste ändra mig lite ändå. Kom just på att jag kanske har lite fel =/ Man har ju faktiskt överlevt ett år till. Vilket i sin tur faktiskt innebär ätt det ÄR något som jag har gjort. He, he... så då är det kanske något att fira ändå =) Fast det blir ju inte roligare för det förstås...

Och vad har man gjort med året då? Om det hade varit en perfekt värld så borde man ju kunna summera varje gånget år med alla positiva lärdomar och händelser som varit. "Ett år äldre - ett år klokare" typ. Men världen är väl knappast särskilt perfekt. Jo - visst har det varit ett år med bra saker också. Ingen skulle kunna få mig att spotta på Kärlek! Och Kärlek har jag faktiskt känt. Även om jag med facit i hand ibland verkar ha slängt all lärdom i sjön o klivit tillbaka i de gamla traktorspåren. Men det är inte riktigt hela sanningen. För nu SER jag iaf spåren jag trillar ner i för jag har fått något att jämföra dem med. Att kliva ur dem får bli nästa steg.

Det finns en fråga som kommer följa med över till nästa omgång. Jag hoppas jag hittar svaret på den. Om något Omöjligt händer - något som inte KAN hända... Är det något som är menat att händå då? Och isf - har jag gjort något oförlåtligt om jag inte accepterar det och får det att försvinna...?

Många funderingar blir det =) Men nu måste jag pausa ett tag. Kanske skriver jag vidare senare...

*Överfört från gammal blog - inlagt här 13/10 2008*

...kloka ord jag sprang på:

Att skratta är att riskera att verka löjlig...
Att gråta är att riskera att verka sentimental ...
Att sträcka ut handen mot en annan människa är att riskera att bli involverad...
Att uttrycka sina känslor är att riskera att visa upp sitt rätta jag...
Att lägga fram sina ideal, sina drömmar inför en publik
är att riskera att förlora dem...
Att älska är att riskera att inte bli älska tillbaka...
Att leva är att riskera att dö...
Att hoppas är att riskera att bli förtvivlad...
Att försöka är att riskera att misslyckas...

Men...

Risker måste tas, för den största risken man kan ta i livet är att
är att inte några risker alls.
En människa som inte riskerar någonting gör ingenting, har ingenting
och är ingenting.
Hon kanske undviker lidande och sorg, men hon kan inte
lära, känna, förändras, växa, älska, leva.
Kedjad av sina säkerhetsföreskrifter blir hon en slav -
hon har förverkat sin frihet.
Bara en människa som tar risker är fri.

Våga - Vinn ibland

*Överfört från gammal blog - inlagt här 13/10 2008*

...att Livet är som vanligt... Innan allt. Lyckas inget vidare faktiskt =S
Saknar ändå...
Men överlever. "Tiden läker alla sår" säger de som säger sig veta, så jag antar att de har rätt.
Och något mycket viktigt - jag är tacksam över att ha blivit väckt. Ingen vill väl gå halvt sovande genom Livet??

Men trots det - orden "Lita på mig" kommer aldrig betyda detsamma igen...


****************************'
Vi samlar våra tårar
I en flaska av kristall
Som vaccin mot Sorgens smärta
Dricks sen drycken salt och kall
Ty när mänsklighetens murar revs
Och Tilliten försvann
Av rädsla för Sveket
Slogs alla man mot man

//Ur "Evighetens folk" - en låt jag skrev för länge sen...
*****************************'

....Spelar musik - för där rymms Livet!

*Överfört från gammal blog - inlagt 13/10 2008* 

...lite tomt att skriva här nu. Vet inte riktigt vad... Har lixom ingen lust att bli en av dem som bara skriver om Sorg och Bekymmer. Man måste ju försöka tänka positivt - eller hur? Tanken är ju första steget mot en förändring...
Det känns lite svårt bara. För förändra sin omgivning kan man ju inte. Det vore idiotiskt att ens försöka. Och OM jag skulle ha kunnat förändra min omgivning så skulle ju det samtidigt betyda att DE skulle kunna förändra MIG. Och förändring...
...borde nog komma inifrån va?

Men faktum kvarstår - Jag känner mig så tom!
Så... jag försöker tänka på Kahlil Gibrans ord om Sorg och Glädje. Det bara måste ligga en massa Sanning i dem:


"Er glädje är er sorg utan mask.
Samma källa, från vilken ert skratt porlar, har ofta varit fylld med era tårar.

Och hur kan det vara annorlunda?
Ju mer sorgen urholkar er varelse, desto mer glädje kan ni rymma.
...
Då ni är lyckliga, skåda djupt in i era hjärtan och ni skall finna att endast det, som berett er sorg, nu ger er glädje.

Då ni är sorgsna, blicka åter in i ert hjärta, och ni skall se att ni i verkligheten gråter över det, som en gång skänkte er glädje.

Några av er säger: "Glädjen är större än sorgen", och andra säger: "Nej, sorgen är större."
Men jag säger er, att de är oskiljaktiga.
Tillsammans kommer de, och när den ene sitter ensam med er vid bordet, kom då ihåg, att den andre sover i er säng.

I sanning, ni är som en våg mellan er sorg och er glädje. Endast då vågskålarna är tomma, är ni stilla och i jämvikt. När Skattmästaren lyfter er för att väga sitt guld och sitt silver, måste er glädje eller er sorg, antingen stiga eller falla."