*Överfört från gammal blog - inlagt här 13/10 2008*

Dax att städa upp alla krossade bitar. Ingen bra idé att klampa runt och skära sönder trampdynorna. Det blir man bara ömfotad av...
Men...
Så står man där med skyffeln i handen och vet inte riktigt vart man ska börja. De vassaste biterna har lixom grävt sig in i hornhinnan och går inte riktigt att urskilja längre. De har man städat bort alldeles för många gånger. Men nog faller de lätt tillbaka i spåren de gröpt ur? Man märker inte ens att de blåser tillbaka in igen. Innan man trampar på dem =S
De nya är lättare att se för där är ännu blodet färskt och lysrött.
Bort med alla vassa kanter. Klä golven med heltäckningsmattor och låtsas att man är förkyld när ingrott damm o kvalster täpper till näsan. Lulla runt på mjuka mattor. Gör det man ska. Passa in i mallen.

Jiipiiiiii!

Nä... Det spårade ur va...?

...och så är det dax att fylla år strax igen *suck*
Jag har lite svårt att fatta grejen faktiskt. Att fira att man har gjort något bra eller övervunnit något hinder - DET kan jag tycka är något vettigt att göra. Och till de sakerna tycker jag inte "fylla år" ingår. För det är ju knappast något man jobbat för. Man blir ett år äldre helt enkelt för att tiden tickat på...
Hmm... Förresten. Tror kanske att jag måste ändra mig lite ändå. Kom just på att jag kanske har lite fel =/ Man har ju faktiskt överlevt ett år till. Vilket i sin tur faktiskt innebär ätt det ÄR något som jag har gjort. He, he... så då är det kanske något att fira ändå =) Fast det blir ju inte roligare för det förstås...

Och vad har man gjort med året då? Om det hade varit en perfekt värld så borde man ju kunna summera varje gånget år med alla positiva lärdomar och händelser som varit. "Ett år äldre - ett år klokare" typ. Men världen är väl knappast särskilt perfekt. Jo - visst har det varit ett år med bra saker också. Ingen skulle kunna få mig att spotta på Kärlek! Och Kärlek har jag faktiskt känt. Även om jag med facit i hand ibland verkar ha slängt all lärdom i sjön o klivit tillbaka i de gamla traktorspåren. Men det är inte riktigt hela sanningen. För nu SER jag iaf spåren jag trillar ner i för jag har fått något att jämföra dem med. Att kliva ur dem får bli nästa steg.

Det finns en fråga som kommer följa med över till nästa omgång. Jag hoppas jag hittar svaret på den. Om något Omöjligt händer - något som inte KAN hända... Är det något som är menat att händå då? Och isf - har jag gjort något oförlåtligt om jag inte accepterar det och får det att försvinna...?

Många funderingar blir det =) Men nu måste jag pausa ett tag. Kanske skriver jag vidare senare...

*Överfört från gammal blog - inlagt här 13/10 2008*